En jämförelse av arbetsmarknadsprogrammens effekt på anställningssannolikheten

I kölvattnet av den höga arbetslösheten i 1990-talets början kom arbetsmarknadsåtgärder av olika slag att användas i stor omfattning. I Sverige fäste man speciellt stor tilltro till att omskolning och kompetenshöjning genom arbetsmarknadsutbildning var vägen som skulle leda till arbete; trots att åtgärden är förhållandevis kostsam så var den störst av alla åtgärder i omfattning under 1990-talet. Vilka erfarenheter beträffande åtgärderna kan nu dras från denna period? Syftet med denna rapport är att söka besvara denna fråga genom att jämför åtta åtgärders förmåga att korta arbetslöshetstiderna för arbetssökande i åldern 25-54 år under perioden 1995 till 1997. I undersökningen ingick samtliga personer som blev arbetslösa för första gången under denna tidsperiod. Metoden är att beräkna anställningssannolikheten, efter korrigering för olikheter i sammansättningen av deltagare, för de olika programmen. Studiens huvudresultat är att åtgärder som hade ett stort inslag av arbetsplatsrelaterad yrkesutövning eller praktik oftare och snabbare ledde till arbete än åtgärder som i huvudsak innebar utbildning. Denna slutsats gäller även för olika grupper av arbetslösa och beror inte på när under arbetslöshetsperioden åtgärden sattes in. Att en åtgärd leder till arbete för de som deltar kan dock ske på bekostnad av försämrade anställningsmöjligheter för dem som inte deltar, så kallad undanträngning. Andra studier tyder på att de framgångsrika åtgärderna i högre grad leder till undanträngning. Praktikprogrammens positiva individeffekter tycks alltså ha ett pris.