Invandrarna, skyddet för anställningen och diskrimineringslagstiftningen

I denna studie diskuteras arbetsrättens roll för utrikes födda arbetstagares möjligheter att behålla sina anställningar. Utgångspunkten är en arbetsplatsundersökning som visat att de utrikes födda förlorat sina anställningar i högre grad än de svenskfödda. De var tidsbegränsat anställda i betydligt högre grad och de blev uppsagda i större utsträckning än de svenskfödda. Nedskärningarna gjordes ofta på de områden där de utrikes födda arbetade. De utrikes födda hade ofta kort anställningstid. Skillnaderna var störst i de minst kvalificerade yrkena.
I studien diskuteras effekterna av indelning i turordningskretsar och bedömning av kvalifikationer, avtalsturlistor, frivillig avgång och rätten till återanställning. Förbudet mot etnisk diskriminering visade sig sällan ge något skydd i de situationer som diskuterats. Utrikes födda och svenskfödda arbetstagare i undersökningen arbetade ofta hos olika arbetsgivare eller med olika arbetsuppgifter och förbudet blev därmed inte tillämpligt. Förbudet mot indirekt diskriminering kan ge vissa möjligheter liksom aktiva åtgärder enligt lagstiftningen mot etnisk diskriminering. Förbudet mot diskriminering av tidsbegränsat anställda kan tänkas ge ökad kompetensutveckling och därmed fortsatt anställning. EGdirektiv mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet och ålder kommer förmodligen att ha en marginell betydelse för att öka skyddet för anställningen.