Social interaktion och arbetslöshet

I denna studie analyserar vi den sociala interaktionens betydelse för arbetslöshet. Social interaktion kan göra att arbetslöshet ”smittar” i den bemärkelse att en viss individs arbetslöshet påverkar hur länge andra individer blir arbetslösa. Vi utvecklar en teoretisk modell som beaktar normbaserade sociala interaktioner; dvs modellen utgår från en norm som säger att man inte ska ligga andra till last och i modellen antas att styrkan i denna norm varierar med antalet arbetslösa i omgivningen. Om arbetslösheten är låg så är det sociala trycket högt och det blir då extra kostsamt för individen att vara arbetslös. Detta leder till att de arbetslösas sökaktivitet ökar. Slutresultatet blir kortare arbetslöshetsperioder och lägre arbetslöshetsnivåer än vad som hade varit fallet utan social interaktion. Förhållandena är de motsatta om arbetslösheten är hög. Data för alla ungdomar mellan 20 och 24 år som bodde i Stockholmsområdet under perioden 1992-1999 används för att testa hypoteser från den teoretiska modellen. De empiriska analyserna ger stöd för hypotesen att arbetslöshet smittar och tyder bland annat på att en hög arbetslöshet bland dem som en individ umgås med kraftigt förlänger individens egen arbetslöshetsperiod.