Inlåsningseffekter och differentierade ersättningsnivåer i sjukförsäkringen

Minskade ersättningsnivåer i sjukförsäkringssystemet har använts flitigt som ett sätt att försöka minska sjukfrånvaron. I den här rapporten studerar vi en reform i sjukförsäkringen som genomfördes 1991 och som innebar att ersättningsnivån differentierades utifrån sjukperiodens längd. Ersättningsnivån sänktes från 90 procent av den förlorade arbetsinkomsten till 65 procent under de första 3 dagarna och till 80 procent under dag 4–90. Därefter bibehölls nivån på 90 procent. Vi visar att reformen, utöver den direkta effekt som tidigare har påvisats, även har en indirekt effekt genom att den höjde kostnaden förknippad med att avsluta en sjukperiod ”för snabbt” och därmed riskera att återigen tvingas sjukskriva sig men då med en lägre ersättningsnivå. Den indirekta effekten minskade sannolikheten att vid en given tidpunkt avsluta en sjukperiod med 10–17 procent och skapade på så sätt en ”inlåsning” i sjukfrånvaro.