Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Inledning

Till skillnad från exempelvis sjukförsäkringen är den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen i Sverige frivillig och hanteras av ett antal privata arbetslöshetskassor.(1) Sedan 1935 har a-kassorna finansierats via statsbidrag och medlemsavgifter. Regelverket har utformats av huvudfinansiären, staten. Under de senaste åren har reglerna för statsbidrag ändrats så att medlemsavgifterna höjts avsevärt. Detta har gått hand i hand med ett snabbt minskande medlemsantal – medlemskapet i a-kassorna har minskat med mer än motsvarande tio procent av arbetskraften. I nuläget motsvarar medlemsantalet ungefär 70 procent av arbetskraften. Detta innebär att en inte försumbar del av de sysselsatta riskerar att inte ha rätt till inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring om de förlorar arbetet.(2) Denna situation är problematisk, då samhället på något sätt kommer att bidra till den enskildes försörjning även om denne hamnar i oförsäkrad arbetslöshet. Detta problem är ett viktigt argument för att göra olika socialförsäkringar obligatoriska. Argumentet har inte varit lika starkt i arbetslöshetsförsäkringen när medlemskapet varit högre, men i takt med de snabbt sjunkande medlemstalen är det naturligt att frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommit på tapeten.

Ett argument mot en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är att ett obligatorium kan förväntas minska det fackliga medlemskapet.(3) Att detta är ett möjligt problem hänger framför allt samman med att den ”Svenska modellen” traditionellt har innefattat att många förhållanden på arbetsmarknaden regleras via kollektivavtal snarare än via lagstiftning. För att detta system ska ha en tillräckligt hög legitimitet krävs att de fackliga organisationerna har ett högt medlemskap – systemet skulle förmodligen inte överleva om kollektivavtalen skulle slutas av fackliga organisationer som bara representerar en mindre del av arbetskraften.  

Det hittillsvarande svenska systemet har också inneburit en viss koppling mellan avtalsområden och a-kassor, eftersom a-kassorna i huvudsak varit kopplade till fackförbund. I ett sådant system finns det teoretiska skäl att tro att en koppling mellan arbetslösheten inom en a-kassa och medlemsavgiften i kassan kan bidra till lönemoderation och därmed en lägre arbetslöshet.(4) Det är inget trivialt problem att utforma en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring så att incitamenten att via arbetslöshetsförsäkringen bibehålla en hög facklig anslutningsgrad inte försvinner samt utan att ta bort möjligheten att via arbetslöshetsberoende medlemsavgifter åstadkomma lönemoderation.  

I delbetänkandet av 2007 års utredning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring läggs ett detaljerat och heltäckande förslag på hur en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ska konstrueras. Förslaget innebär i grova drag att det nuvarande systemet med frivilligt medlemskap i a-kassor bevaras med i stort sett oförändrade villkor, men att den som inte går med i en a-kassa får samma försäkringsförmåner som medlemmarna.(5) För att förhindra att det nya systemet ska ge upphov till ett stort utflöde ur de befintliga a-kassorna föreslås att försäkringsavgiften för den som inte är medlem i någon a-kassa ska motsvara den högsta gällande medlemsavgiften som den 1 december året före godkänts av IAF.(6) Härigenom kommer det att finnas incitament gå med i en a-kassa för att få en låg försäkringsavgift – i princip alla sysselsatta kommer att betala lägre medlemsavgifter om de går med i en a-kassa än om de låter bli. 

IFAU:s bedömning

Mot bakgrund av argumentationen ovan tycker IFAU att det föreslagna systemet för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är en genomtänkt lösning på ett komplicerat problem. Lösningen är genomtänkt därför att den löser försäkringsproblemet utan att, så vitt vi kan bedöma, i grunden förändra systemet på ett sätt som skulle kunna hota kollektivavtalets ställning på den svenska arbetsmarknaden. 

I detta ärende har generaldirektören Peter Fredriksson beslutat. Anders Forslund har varit föredragande.