Arbetsmarknadspolitiken på 1990-talet gav de arbetslösa en god försäkring men hjälpte dem inte till jobb

För första gången har den samlade effekten av arbetsmarknadspolitiken under andra halvan av 1990-talet utvärderats. Resultaten visar att systemet gav en god försäkring, det vill säga arbetslöshetsförsäkringen gav de arbetslösa ett bra skydd. Politiken i sin helhet har dock inte hjälpt de arbetslösa eftersom de olika arbetsmarknadspolitiska programmen inte innebar att de arbetslösa gick till jobb. Anställningsstöd fungerar bättre än andra program, vilket ligger i linje med flera tidigare studier på området.

Vad hade hänt om systemet sett annorlunda ut?

Under 1990-talet fick man en ny period i arbetslöshetsförsäkringen om man deltog i ett arbetsmarknadspolitiskt program, vilket ledde till diskussioner om rundgång. I rapporten visas att om denna möjlighet hade tagits bort hade utflödet till jobb ökat, samtidigt som försäkringsinslaget i systemet fortsatt vara bra. Även ett ökat inslag av sanktioner för dem som inte söker arbete i tillräcklig omfattning leder till fler övergångar till jobb; men en sådan reform försämrar försäkringsdelen i systemet avsevärt. Sedan år 2001 har möjligheten till rundgång tagits bort och ett antal reformer har gjort att det svenska systemet idag har ett större inslag av sanktioner.

Så här gjordes studien

I rapporten följs drygt 2 200 lågutbildade män i åldrarna 26 till 30 år mellan 1996–1998. Rapportförfattarna studerar en modell som beskriver bestämningsfaktorer för såväl sysselsättning, inkomst, arbetslöshet som deltagande i olika typer av program. Motivet för att fokusera på lågutbildade män i denna åldersgrupp är att relativt få av dessa lämnar arbetskraften för vidare studier, föräldraledighet eller sjukdom. Detta gör att analysens komplexitet kan begränsas något.