Centraliserad arbetsmarknadspolitik under 2000-talet

Rapportförfattarna studerar centralisering och decentralisering inom arbetsmarknadspolitiken 1995–2010. Hur har behovet av flexibilitet och frihet lokalt vägts mot behovet av en enhetlig och centralt koordinerad politik? De finner att både det nationella och lokala perspektivet hela tiden funnits med, men att fokus skiftat.

– I regeringens dokument ser vi att på 1990-talet låg tonvikten mer på decentralisering, flexibilitet samt det kommunala och lokala perspektivet, säger Jonas Thelander som är en av rapportförfattarna. Under 2000-talet har ord som rättssäkerhet och enhetlighet blivit viktigare. Alla förändringar har dock rört sig inom en ganska begränsad ram. Regeringen har hela tiden ytterst betraktat arbetsmarknadspolitiken som en nationell angelägenhet, även om man velat dra nytta av lokal kompetens, fortsätter han.

Ett tydligt tecken på den ökade centraliseringen är naturligtvis att Arbetsförmedlingen blev en samlad myndighet från att tidigare ha varit uppdelad på Ams och de regionala länsarbetsnämnderna. I och med det flyttades många av de regionala besluten till central nivå.

Nya aktörer tecken på decentralisering?

Utvecklingen mot en mer centraliserad arbetsmarknadspolitik är dock inte helt entydig. Användandet av externa aktörer som utförare av tjänster och program har ökat under hela perioden. Det behöver inte med nödvändighet betyda decentralisering, men det är rimligt att anta att med många utomstående aktörer blir den centrala kontrollen svårare.

– Vilka externa aktörer man velat använda sig av har varierat, säger Jonas Thelander. Under 1990-talet ville regeringen ta hjälp av kommunerna, men idag har kommunernas roll tonats ner till fördel för i huvudsak privata aktörer.