Normer i europeisk och svensk sysselsättningspolitik krockar

Sysselsättningstrygghet eller anställningstrygghet?

I EU-komissionens strategi för sysselsättning står flexicurity i centrum. Det är ett synsätt på arbetsmarknadsreglering där både flexibiliteten och tryggheten ska öka. Enligt flexicurity behöver arbetstagarna sysselsättnings- och inte anställningstrygghet. Synsättet skiljer sig från det stora svenska avtalet på det privata området, utvecklingsavtalet (UVA). UVA utgår från att arbetstagarnas trygghet byggs upp i bestående anställning genom anställningstrygghet.

Individuellt eller kollektivt ansvar?

I flexicurity ska arbetsgivare och arbetstagare enskilt ta ansvar för företagets konkurrenskraft respektive sin sysselsättningstrygghet. UVA utgår istället från att arbetsgivare och arbetstagare kollektivt tar gemensamt ansvar för företagets konkurrenskraft och arbetstagarens trygghet.

Livslångt lärande för nuvarande arbetsgivare eller arbetsmarknaden som helhet?

Det livslånga lärandet är avgörande för att arbetstagare ska klara omställningar och vara anställningsbara på hela arbetsmarknaden i flexicuritymodellen. Det indikerar en flexibilitet i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. I UVA är istället målen med arbetstagarnas kompetensutveckling fortsatt arbete hos den nuvarande arbetsgivaren, vilket innebär en stabilitet i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare

–Utmaningen är att kunna få de båda systemen att samverka genom att plocka delar från båda, säger Carin Ulander-Wänman som skrivit rapporten.

Bakgrund och metod

Unionens sysselsättningspolitik (Europa 2020) är tänkt att påverka regleringen av den svenska arbetsmarknaden. UVA omfattar cirka 2 miljoner arbetstagare i privata företag. Rapportförfattaren gör en textnära analys, en kvalitativ närläsning, av utvecklingsavtalet och begreppet flexicurity utifrån kommissionens gemensamma riktlinjer.