Penningpolitiken har långvariga effekter på arbetslösheten

Sverige försökte upprätthålla fast växelkurs fram till början av 1990-talet. Sedan 1992 tillämpas flytande växelkurs. Under krisåret 1992 hade den nominella växelkursen varit oförändrad under tio år medan den reala växelkursen var kraftigt övervärderad samtidigt som realräntorna steg. I studien används ett monetärt index som mått på penningpolitiken. Detta index fångar avvikelser från jämvikt för både realräntan och den reala växelkursen. Under perioden då Sverige hade fast växelkurs och outvecklade finansiella marknader hade den reala växelkursen stor relativ effekt, medan realräntans relativa betydelse har ökat över tiden.

I den modell som rapportförfattarna formulerar ingår mått på penningpolitiken, arbetslösheten, inhemsk och utländsk efterfrågan, finanspolitiken och produktivitetsutvecklingen. Modellen skattas på kvartalsdata för perioden 1980–2005 och används för att studera hur arbetslösheten påverkas av en penningpolitisk störning. Hänsyn tas då till både indirekta och direkta effekter. Om realräntan stiger med drygt 2 procentenheter under ett kvartal kommer arbetslösheten enligt modellen att som mest vara 0,25 procentenheter högre efter nio kvartal. Jämförelser med studier på data från USA tyder på att effekterna av penningpolitiska störningar är betydligt mer långvariga i Sverige än i USA.

Den skattade modellen kan också användas för att beräkna hur mycket av variationen i arbetslösheten som beror på t ex penningpolitiken. Enligt modellen har penningpolitiska störningar orsakat mellan 20 och 30 procent av förändringarna i arbetslösheten.