Sysselsättning och decentraliserade löneförhandlingar

Sysselsättningen i den svenska industrin minskade dramatiskt under 1990-talets första år. I en ny IFAU-rapport undersöks denna utveckling mot bakgrund av den förändring i lönebildningen som ägde rum i mitten av 1980-talet.

Bakgrund

I början av 1990-talet minskade den totala efterfrågan snabbt i den svenska ekonomin. Industrisysselsättningen minskade från över 750 000 personer år 1990 till mindre än 600 000 år 1993. Varför var industrisysselsättningen så känslig för den minskade efterfrågan?

Decentraliseringen av löneförhandlingarna drev upp lönerna

Enligt rapportförfattarna var industrisysselsättningen sårbar framförallt eftersom många arbetsställen knappt täckte sina lönekostnader. En bidragande orsak till industrins brist på lönsamhet kan ha varit den decentralisering av lönebildningen till förbundsnivå som inleddes 1983, framförallt då decentraliseringen kan ha bidragit till att pressa lönekostnaderna uppåt. De resultat som redovisas i rapporten tyder på att så faktiskt var fallet. Däremot tycks de decentraliserade förhandlingarna inte ha bidragit till en koncentration av industrisysselsättningen till anläggningar med en låg produktivitet (vilket också skulle ha kunnat bidra till en större sårbarhet). Industrins brist på lönsamhet i kombination med att regeringen inte genomförde devalveringar för att stödja exportföretagen, får utvecklingen med en hög arbetslöshet inom industrin att framstå som mindre överraskande än den uppfattades när den ägde rum.

Analysen görs med hjälp av uppgifter om arbetsställena i den svenska industrin mellan 1970 och 1996.