Vad har ekonomisk teori att säga om instrumentvariabelskattningar?

I utvärderingsstudier försöker man skatta effekten av att delta i en åtgärd. Det kan röra sig om effekten av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd på sannolikheten att få jobb eller effekten av en medicinsk behandling på hälsa. Ett grundproblem i denna typ av studier är att man inte känner de exakta skälen till att vissa individer får del av en åtgärd medan andra inte får det. Om de individer som kan komma ifråga för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd systematiskt har valts ut på grund av att de t ex har sämre arbetsmarknadsförutsättningar – och vi inte kan kontrollera för alla de egenskaper som bestämmer framgången på arbetsmarknaden – kommer man sannolikt att underskatta effekten av det arbetsmarknadspolitiska programmet.

Instrumentvariabelmetoden används för att lösa problemet

Standardmetoden (åtminstone bland ekonomer) för att hantera denna typ av problem är att använda en instrumentvariabelmetod. Metoden går grovt sett ut på att finna en variabel (ett ”instrument”) som uppfyller två villkor: (i) den ska styra om en individ deltar i en åtgärd; (ii) den ska inte ha en direkt effekt på utfallet som studeras (t ex sysselsättning). Det andra villkoret går i litteraturen under epitetet ”exklusionsrestriktion”. Exklusionsrestriktioner är i allmänhet inte testbara – deras rimlighet kan bara prövas med sunt förnuft och (sund) ekonomisk teori.

Giltigheten i exklusionsrestriktioner diskuteras

Denna uppsats studerar hur ekonomisk teori – framförallt incitament – påverkar giltigheten i olika typer av exklusionsrestriktioner. Analysen illustreras bäst med ett exempel. Ett möjligt – och ibland använt – instrument för att skatta effekten av att delta i en arbetsmarknadsutbildning är baserat på variationen mellan förmedlingskontor i utbudet av utbildningsplatser. En individ som är inskriven på ett kontor med många utbildningsplatser per arbetssökande kommer att ha lättare att få en plats i arbetsmarknadsutbildningen. Därmed är det första villkoret för ett instrument uppfyllt – variationen mellan kontor styr om individen får del av åtgärden. Men frågan är om instrumentet är exkluderbart? Det finns några skäl till att det inte behöver vara det. Ett skäl som lyfts fram i uppsatsen har att göra med att individens handlande också styrs av förväntningar om framtiden. Det är sannolikt att antalet utbildningsplatser påverkar arbetslösas sökaktivitet och därmed utflödet till jobb. Om arbetslösa uppfattar arbetsmarknadsutbildningen som en värdefull åtgärd är det med andra ord möjligt att de reducerar sin sökaktivitet mer om de är registrerade på ett kontor med många utbildningsplatser än om de är registrerade i ett kontor där sannolikheten att få en utbildning är liten. I ett sådant scenario har den kontorsvisa variationen i utbildningsplatser en direkt effekt på utflödet till jobb och därmed kan den inte användas som ett instrument.

I uppsatsen diskuteras också exempel där inte ens en randomiserad behandling uppfyller kriterierna för ett instrument. Ett konkret exempel rör studier av livshotande sjukdomar, t ex AIDS. I medicinska studier är det kutym att ge en slumpmässigt utvald grupp medicinen medan en kontrollgrupp ges en ”placebo-behandling”. Om det konkreta fallet rör en bromsmedicin mot AIDS finns väldigt starka incitament för individen att ta reda på om man ingår i den behandlade gruppen eller ges en placebo. Om individer får reda på att de ingår i placebo-gruppen kan detta påverka deras beteende. Till exempel kan de öka sina anstängningar att hålla sig friska då de får vetskap om att de inte fått tillgång till en medicin som potentiellt kunde ha bromsat sjukdomens förlopp. I detta fall är alltså inte randomiseringen ett giligt instrument för att skatta effekten av behandlingen på utfallet (individens hälsa), eftersom behandlingsstatusen har en direkt effekt på utfallet.