Vad kan andra länders välfärdsreformer lära Sverige?

Välfärdsreformen i USA

I Working paper 2008:13 ”Welfare reform: the US experience” diskuterar Robert Moffitt erfarenheter från den amerikanska välfärdsreformen som startade med Bill Clintons berömda löfte att ”end welfare as we know it”. Reformen innebar bl.a. att den totala tiden som ett hushåll kunde få bidrag begränsades, samt att bidragstagarna blev tvungna arbeta för att få bidrag. Moffitt sammanfattar den befintliga forskningen och säger att det råder konsensus om att reformen verkar ha ökat sysselsättningen och arbetsinkomsterna. Dessutom har den minskat fattigdomen, antalet bidragshushåll samt statens totala kostnader för bidrag. Vinsterna är dock inte jämnt fördelade, utan vissa har fått det sämre i och med reformen. Kommentatorn Knut Røed poängterar att motsvarande reformer i Norden förmodligen skulle få effekter i andra delar av välfärdssystem, och att det är viktigt att mäta hur stora effekterna blir på det totala välfärdssystemet.

En annan viktig beståndsdel av den amerikanska reformen var den jobbskattekredit som går under namnet Earned Income Tax Credit. Denna diskuteras utförligt av Bruce Meyer i Working paper 2008:14 ”The US earned income tax credit, its effects, and possible reforms”. Meyer beskriver reformen, diskuterar dess effekter samt tänkbara förändringar i systemet. Hans slutsats är att skattekrediten har omfördelat inkomster och riktat resurser till fattiga hushåll, samt att arbetsutbudet har ökat. Det finns dock detaljer som skulle kunna förbättras. Ann-Sofie Kolm argumenterar att en liknande skattekredit skulle få andra effekter i Sverige. Det är nämligen viktigt att ta hänsyn till den sammanpressade lönestrukturen samt den svenska förhandlingsmodellen vid lönesättning för att utforma en skattekredit för Sverige.

Evidens från Storbritannien

I Working paper 2008:12 ”Welfare refom in the UK: 1997–2007” presenterar Mike Brewer Storbritanniens välfärdsreformer samt utvärderingarna av de tre viktigaste komponenterna: ”Working Families’ Tax Credit”; ”The New Deal for Young People” och ”Pathways to Work”. Enligt Brewer ökade regeringen först kraven på de arbetssökande, för att sedan införa krav på individer som tidigare inte hade behövt söka jobb, t.ex. ensamstående föräldrar och sjuka. Peter Fredriksson jämför reformerna med det svenska jobbskatteavdraget, de nyligen införda ungdomsprogrammen samt de planerade reformerna för att minska inflödet i förtidspension. Fredrikssons slutsats är att Sverige kan lära sig mest från de brittiska programmen för ungdomar.

Barnens situation

Även om de amerikanska och de brittiska reformerna påminner mycket om varandra så finns det viktiga komponenter som skiljer dem åt, vilket framgår tydligt av Jane Waldfogels uppsats Working paper 2008:11 ”Welfare reforms and child well-being in the US and UK”. Reformerna har minskat barnfattigdomen, men nedgången är mindre i USA. Vissa amerikanska barnfamiljer har faktiskt fått det sämre. Medan brittiska familjer har ökat konsumtionen av barnrelaterade varor, så har de amerikanska familjernas handlat mer ”arbetsrelaterade” varor (t.ex. utgifter för pendling och kläder för vuxna). Waldfogel hävdar att dessa skillnader beror på detaljer i reformernas utformning, bl.a. vilka krav som ställdes på mödrar att stå till arbetsmarknadens förfogande. Karin Edmark konstaterar att Sverige har generösa regler för föräldraledighet samt god tillgång till subventionerad barnomsorg vilket troligen minskar välfärdsreformernas negativa effekter på barn. Dock bor ungefär tretton procent av alla barn i Sverige i hushåll som har socialbidrag. Ökade krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande kan dessutom innebära längre pendlingstid för föräldrar och mindre tid med barnen. Även svenska politiker bör därför tänka på barnens välmående när de genomför reformer.

Danska erfarenheter

Slutligen diskuterar Torben Andersen och Lars Haagen Pedersen dilemmat mellan att ha ett ambitiöst välfärdssystem och samtidigt upprätthålla individers incitament att arbeta i ”Distribution and labour market incentives in the welfare state – Danish expericences” (Working paper 2008:10). Andersen och Pedersen sammanfattar några av den danska välfärdskommissionens förslag som bl.a. innefattar försök till att tidigarelägga ungdomars inträde på arbetsmarknaden samt att öka pensionsåldern. Oskar Nordström Skans poängterar att det faktum att antalet individer som erhåller bidrag har ökat inte självklart är samma sak som att antalet personer som inte jobbar har minskat. Han presenterar evidens på att sysselsättningsnivån i Danmark inte har sjunkit sen tidigt åttiotal på det sätt som har skett i Sverige. Han ifrågasätter också om mer utbildning alltid är bra för samtliga grupper och under alla förutsättningar. Detta med tanke på att den största effekten av de danska ungdomsprogrammen verkar vara att de har ökat andelen ungdomar som fortsätter att studera.

Mycket att lära, men också viktiga skillnader

Den slutsats som kan dras från dessa uppsatser och diskussioner är att även om det finns viktiga saker att lära från andra reformer så är det viktigt att ta hänsyn till de faktorer som skiljer Sverige från t.ex. USA och Danmark. Det behövs därför mer forskning om vilka effekter välfärdsreformer har i Sverige.