Insatser för unga arbetslösa i Sverige och Norge som har en funktionsnedsättning

Unga vuxna som har nedsatt arbetsförmåga till följd av någon typ av funktions­nedsättning har ofta en svag förankring till arbetsmarknaden. De jobbar mer sällan än andra. Rapportförfattarna följer svenska och norska arbetslösa 25–29-åringar med nedsatt arbetsförmåga.

Sverige och Norge har mycket gemensamt och en lång tradition av aktiv arbetsmarknadspolitik. Sammansättningen av insatser för unga med funktionsnedsättning skiljer sig dock åt. I Sverige hade gruppen under den studerade perioden framför allt arbetsplatsförlagda program som subventionerade anställningar och arbetspraktik, medan utbildningsinsatser var vanligast i Norge.

Programmen påverkar sannolikheten att börja jobba eller studera på ett liknande sätt i båda länderna. Övergången till osubventionerade jobb eller reguljär utbildning minskar inledningsvis, under tiden de arbetslösa deltar i ett program. Det gäller både arbetsplatsförlagda program och utbildningsprogram.

Efter programmet går det bättre. Arbetsplatsförlagda program har en tydlig positiv effekt på övergången till jobb eller utbildning. Det gäller framför allt subventionerade anställningar. Effekterna av att ha deltagit i utbildning är också positiva, men mindre. Det är framför allt yrkesinriktade utbildningar som leder till jobb.

–Det här att man blir ”inlåst” under tiden i ett program, och att man då söker och får jobb mer sällan än öppet arbetssökande, är något vi vet sedan tidigare forskning. Om värdet av programmet överstiger inlåsningseffekten kan det ändå vara bra på lite längre sikt att delta i ett program, säger Caroline Hall som är en av forskarna bakom rapporten.

–Våra resultat för unga vuxna med nedsatt arbetsförmåga ligger i linje med tidigare forskning för arbetslösa generellt. Det går bättre för dem som deltagit i insatser som ligger nära behoven på den ordinarie arbetsmarknaden och i program som i högre utsträckning påminner om riktiga jobb, fortsätter Caroline Hall.

–Vår uppföljningshorisont är fyra år. En längre uppföljningsperiod hade möjligen inneburit att det gått ännu lite bättre för dem som deltagit i utbildningsprogram, avslutar Caroline Hall. Tidigare forskning har funnit att det kan ta tid innan effekterna för utbildningsinsatser visar sig.

Data och metod

De unga som deltagit i ett program jämförs med en grupp unga funktionsnedsatta som ännu inte påbörjat något program. Effektskattningarna görs med den så kallade ”timing-of-events-metoden”. Metoden tar hänsyn till att personer som deltar respektive inte deltar i program kan skilja sig åt både vad gäller egenskaper som är observerbara och icke-observerbara i data. Rapporten baseras på registerdata från Norges respektive Sveriges statistikmyndighet och arbetsförmedling. Samtliga personer i åldersgruppen 25-29 år som registrerade sig vid respektive lands arbetsförmedling under åren 2002-2009 och som hade en (registrerad) funktionsnedsättning som medförde en ned­sättning i arbetsförmågan ingår i studien. Totalt drygt 26 000 personer i Sverige och ungefär 22 000 i Norge. Personerna följs från arbetslöshetsperiodens början till dess slut, men som längst under fyra år.