Subventionerade anställningar – avvägningar och empirisk evidens

Olika typer av anställningsstöd har använts i Sverige sedan tidigt 1980-tal. De kan exempelvis vara riktade mot långtidsarbetslösa, utrikes födda, ungdomar eller personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Forskningen visar att anställningsstöden tycks hjälpa dem som får ta del av dem. De flesta studier visar att sysselsättningen är högre, dvs. fler arbetar när de får del av ett anställningsstöd. Men det finns baksidor. De subventionerade jobben kan exempelvis komma till stånd på någon annans bekostnad. Undanträngningen av ordinarie arbetstillfällen kan vara hög, vilket kan leda till att andra personer inte får arbete.

– Om stöden riktas till dem som står längst från arbetsmarknaden kan stora undanträngningseffekter vara motiverade för att hålla uppe arbetskraftsdeltagandet, säger rapportförfattaren Anders Forslund. Det blir mer konkurrens om jobben och på sikt högre sysselsättning. Detta är ett argument för en relativt smal målgrupp som kan ha mycket svårt att få jobb. Det kan också vara ett argument för en portvakt i systemet, exempelvis arbetsförmedlare, som ser till att stöden inte går till individer som inte behöver sådan hjälp avslutar han.

Outnyttjade subventioner

Många subventionerade anställningar utnyttjas i ganska liten omfattning. Detta kan hänga samman med att det finns många olika stöd och att det är svårt för arbetsgivarna att hålla reda på dem. Det är också tänkbart att arbetsgivarnas osäkerhet om de stödberättigades produktivitet kan minska utnyttjandet. Här är rapportförfattarens slutsats att det behövs mer forskning.

IFAU-rapporten är en bearbetad version av ett bokkapitel i antologin Framtidens arbetsförmedling utgiven av Fores, Stockholm i juni 2018 med Andreas Bergström och Lars Calmfors som redaktörer.