Högre lön och minskade löneskillnader med decentraliserad lönebildning

Slutsatser

Under de senaste åren har både sjuksköterskor och läkare haft högre löneökningar än undersköterskor. Denna utveckling har gått parallellt med att lönebildningen för sjuksköterskor och läkare har decentraliserats och blivit lokal medan undersköterskornas avtal varit centraliserade och rikstäckande. En mer decentraliserad lönebildning och flera vårdaktörer har ökat konkurrensen om särskilt sjuksköterskorna på arbetsmarknaden. Därmed har arbetsgivarnas möjligheter att genom samordnade löneförhandlingar hålla tillbaka lönerna minskat. Dessutom har senare års medicintekniska framsteg ökat behovet av en individuell och differentierad lönesättning. Den tekniska utvecklingen har också drivit upp lönenivån för framförallt sjuksköterskor eftersom efterfrågan på relativt högutbildad arbetskraft ökat. Rapportförfattarna resonerar om att decentraliseringen av lönebildningen även har inneburit att jämställdheten förbättrats eftersom det är främst kvinnolönerna som påverkats gynnsamt. Författarna tror att sådana förändringar är en effektivare metod än lagstiftning när det gäller att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män som utför likvärdigt arbete.

Bakgrund

Lönebildningen inom landstingssektorn har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Det gäller framförallt för sjuksköterskor, läkare och andra akademikergrupper. Lönebildningen har i allt högre grad decentraliserats och blivit lokal. Lönerna har blivit individuella och differentierade. Betydande relativlöneförändringar har skett mellan olika kategorier av landstingsanställda. För sjuksköterskornas del utgör detta fortsättningen på en trend sedan början av 1980-talet. Kommunals medlemmar (som organiserar bland annat undersköterskor) har inte haft samma utveckling. För dessa yrkesgrupper är rikstäckande avtal fortfarande viktiga även om det senaste avtalet kan komma att innebära ett ökat inslag av individuella och differentierade löner.