Missförstånd uppstår lätt när kvinnor kommer i kontakt med arbetsmarknadsåtgärder

I en studie finansierad av IFAU och genomförd av Institutet för psykosocial medicin, IPM i samarbete med Forskningsstation Mösseberg, kartlades i en första fas 148 korttidsutbildade, landsortsboende kvinnors vägar genom 1990-talets arbetslöshetskris. Hälften av kvinnorna hade sagts upp från Landstinget Skaraborg, hälften hade som långtidsarbetslösa deltagit i det otraditionella arbetsmarknadsprogrammet "Det finns bruk för alla". På basis av telefonintervjuer ritades grafer där man kan följa kvinnorna tre år efter att de blev av med en långvarig anställning. Hur gick de mellan fast anställning, öppen arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder, utbildning, vikariat, sjukskrivning med mera? Som väntat hade många hamnat i rundgång mellan öppen arbetslöshet och åtgärder. Ett annat vanligt mönster var övergång från trygga anställningsförhållanden till vikariat, tillfälliga anställningar och timarbete, så kallad inringning. Hälften av de tillfrågade sade att de inte följt någon handlingsplan i sitt arbetssökande.

I studiens andra fas djupintervjuades 19 av de kvinnor som varit med i kartläggningen. Genomgående var både en önskan och ett behov att kombinera förvärvsarbete med andra, ofta ganska krävande, aktiviteter. Förvärvsarbetets betydelse varierade dock högst betydligt, för några var det av central, identitetsskapande betydelse, för andra en ren ekonomisk nödvändighet och för ytterligare några närmast ett extraknäck som gav inkomster och stimulans. Det senare gällde främst personer som bodde på lantgård. Uppsägningen var för de flesta mycket negativ, särskilt då informationen var dålig och kvinnorna kände att deras tidigare arbetsinsatser ringaktades; för några var det dock en möjlighet att bryta upp och prova på något annat.

Även arbetslösheten hanterades olika. Några blev bittra och passiva, andra tvärt om mycket aktiva i att söka arbete och ta för sig av möjligheter till kompetenshöjning. Några mådde mycket dåligt, särskilt de som även hade arbetslösa män, medan andra tog vara på den ökade fritid som arbetslösheten innebar, till exempel för att vila upp sig efter ett slitsamt arbetsliv. Tre av de intervjuade beskrev hur de sporrats av motgångar, exempelvis av att bli ratad av arbets­givare på grund av barn eller av att tvingas delta i en dålig arbetsmarknadsåtgärd. För en kvinna blev detta början till en längre utbildning, för andra en anledning att ta arbete med sämre anställningsvillkor. Ett par tycks ha fått betala ett högt personligt pris för att få arbete.

Arbetsförmedlingen beskrevs av de flesta i negativa ordalag. I ett par fall skildrades direkta kränkningar. Flera berättade hur de känt sig överkörda, fått hotfullt formulerade brev och hur besöken på förmedlingen tagit ifrån dem hoppet om att kunna få arbete. I några fall har kvinnorna dock upplevt sig förstådda och hjälpta, särskilt av enskilda, engagerade tjänstemän.

Resultaten från denna studie är inte generaliserbara till alla landsortsboende kvinnor som deltagit i arbetsmarknadspolitiska insatser. De är dock av den natur att de manar till eftertanke.