Sjukförsäkringens betydelse för sjukfrånvaron

Ökade kostnader – minskad sjukfrånvaro

I mars 1991 reformerades det svenska sjukförsäkringssystemet och sjukersättningen försämrades rejält. Individens kostnad för att börja en ny sjukskrivningsperiod ökade, medan den relativa kostnaden för att vara kvar i sjukskrivning längre än 90 dagar minskade. Med relativ kostnad menas inkomsten vid en sjukfrånvaro i relation till inkomst vid arbete. Den totala sjukfrånvaron minskade med cirka en procentenhet till följd av reformen, men effekten av reformen blev dubbel. Sjukskrivningarna minskade till antalet, men samtidigt blev de långa sjukskrivningsperioderna längre. Det fanns skillnader i beteende mellan könen: männen minskade antalet sjukskrivningsperioder mer än kvinnorna och ökade inte de långa sjukskrivningarna i samma omfattning.

En rättvis sjukförsäkring
Eftersom individer förändrar sin sjukfrånvaro beroende på förändringar i regelverket finns det svårigheter med att skapa en ”rättvis” sjukförsäkring. I reformen 1991 ville man av rättviseskäl inte försämra för de långtidssjukskrivna. Det medförde dock att kostnaden för att börja arbeta igen (dvs att ta risken med en ny sjukskrivning till en högre kostnad) blev hög. Detta i sin tur minskade de långtidssjukas benägenhet att återvända till arbete.

Bakgrund

Reformen 1991 innebar att individens kostnad för att vara sjuk de tre första sjukdagarna ökade från 10 % till 35 % av inkomsten, och till 20 % av inkomsten dag 4 till 90 (för inkomster under 7,5 basbelopp). För långtidssjukskrivna hölls kostnaderna kvar vid 10 % av inkomsten för perioder längre än 90 dagar. Den relativa kostnaden för att vara kvar i sjukskrivning längre än 90 dagar minskade. Rapporten baseras på registeruppgifter från Riksförsäkringsverket på individer i arbete med sjukskrivningar under åren 1990–1991.