Om a-kassa och löner

A-kassan är viktig

Det är samhällsekonomiskt effektivt om de som är arbetslösa har en försäkring mot inkomstbortfall, en arbetslöshetsförsäkring. De arbetslösa har under tiden de söker arbete en ersättning (a-kassa) som ger skälig levnadsstandard och de upprätthåller sin efterfrågan. Samhället blir också effektivare om de arbetslösa inte behöver ta första möjliga arbete utan istället kan matcha sin kompetens mot arbetsmarknaden så att de blir så produktiva som möjligt. A-kassan bidrar också till att utjämna kostnaderna för arbetslöshet mellan fler individer i samhället. En bra försäkring gör det är lättare att acceptera strukturomvandling, det vill säga att branscher eller företag lägger ner.

IFAU har i ett remissvar från 2008 pekat på att en obligatorisk a-kassa troligen vore att föredra, detta eftersom det finns flera fördelar och bara ungefär 70 procent av arbetskraften då var med i a-kassan. Men frågan om en obligatorisk a-kassa är väsentligen outredd och kan behöva undersökas närmare då det kan få långtgående konsekvenser för andra områden på arbetsmarknaden, påpekar IFAU i ett remissvar från 2021.

En inte försumbar del av de sysselsatta riskerar att inte ha rätt till inkomstrelaterad ersättning om de förlorar arbetet. Situationen är problematisk då samhället på något sätt behöver bidra till den enskildes försörjning även om denne hamnar i oförsäkrad arbetslöshet och behovsprövat försörjningsstöd. Det kan också få konsekvenser för hur man får del av tjänsterna hos Arbetsförmedlingen. Gruppen inskrivna med försörjningsstöd och utan a-kassa har lägre sannolikhet att delta i arbetsmarknadspolitiska program enligt Mörk och Liljeberg (R 2011:7) om arbetslösa med försörjningsstöd. 

En arbetslöshetsförsäkring kan dock samtidigt innebära samhällsekonomiska problem. Arbetslösheten riskerar att öka om ersättningen bidrar till att de arbetssökande söker färre jobb än de annars skulle ha gjort, eller inte accepterar jobberbjudanden de annars skulle ha tagit. Det är problem som motverkas av att ett villkor för att få ersättning är att den arbetssökande aktivt söker arbete, något som Arbetsförmedlingen är tänkt att övervaka. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken med programdeltagande innebär också möjligheter att på olika sätt kontrollera att de sökande står till arbetsmarknadens förfogande. Problemet kan dock fortfarande bestå.

En högre ersättningsnivå kan förlänga arbetslösheten

Uusitalo och Verho (WP 2007:21) ser att då den finska a-kassan i januari 2003 höjdes från 52 till 60 procent av medianinkomsten de första 150 dagarna för en specifik grupp så minskade sannolikheten att anställas med 20 procent och inskrivningstiden vid förmedlingen ökade med runt 30 dagar eller 11 procent. Effekten försvann efter 150 dagar då den högre ersättningen togs bort.

Fredriksson och Söderström (R 2008:12) har också studerat ersättningsnivån och taket i arbetslöshetsförsäkringen. De gjorde två hypotetiska förändringar av a-kassereglerna: Först höjde de ersättningsnivån från 80 till 85 procent av tidigare lön, vilket medförde att arbetslösheten steg förhållandevis mycket, med 1,5 procentenheter. Arbetslösheten ökade mer i glesbygdslänen där den var hög till att börja med. När de sedan gjorde ersättningen generösare för dem med högre inkomster genom att ersättningstaket togs bort och alla fick 80 procent av tidigare inkomst ökade arbetslösheten i storstadsregionen där löneläget är högre. Skillnaderna i arbetslöshet mellan storstads- och glesbygdslän minskade därmed.

– Att arbetslösheten ökade när vi höjde ersättningen brukar förklaras av mindre aktivt jobbsökande, säger Peter Fredriksson. Men det finns också löneaspekter att ta hänsyn till. En generösare ersättning gör att lönerna stiger snabbare än vad de annars skulle ha gjort. Dels eftersom ersättningen höjer den lägsta lön de arbetslösa är villiga att acceptera; dels eftersom fackföreningarna har en bättre förhandlingsposition än vad de skulle haft i frånvaro av arbetslöshetsförsäkringen. Det ökade lönetrycket riskerar att leda till att färre jobb skapas. Vår uppmätta totaleffekt är därför större än vad man upptäcker när bara individer studeras, avslutar han.

A-kassa verkar på kort sikt till att arbetslösa ungdomar skjuter upp sitt arbetsmarknadsinträde, finner von Buxhoeveden (R 2019:14). Han studerar nästan 60 000 ungdomar som blev arbetslösa direkt efter att de avslutade sin gymnasieutbildning 2002–2005. För att utvärdera effekterna så utnyttjar han att åldersreglerna i arbetslöshetsförsäkringen ändrades när det så kallade studerandevillkoret togs bort. När han jämför dem som hade tillgång till a-kassa med dem som inte hade tillgång till a-kassa finner han att de som hade ersättning från a-kassan började jobba i lägre utsträckning än de som inte hade sådan ersättning. 

– Jag tittar på kortsiktiga effekter av tillgång till a-kassa och fångar bara effekterna under den första månaden, säger Mathias von Buxhoeveden. Man ska vara försiktig med att generalisera de här resultaten, men de ligger i linje med nationalekonomisk teori och tidigare forskning.

För män men inte för kvinnor?

År 2001–02 höjdes ersättningen i a-kassan med upp till 17 procent för vissa arbetslösa. Ersättningen kunde också vara högre under de första 20 veckorna av en ersättningsperiod. Bennmarker mfl (R 2005:16) fann att det påverkade männen, men inte kvinnorna. Reformen borde ha lett till längre arbetslöshetstider, enligt tidigare svenska studier, men rapportförfattarna fann inte det för gruppen som helhet.

– Vi fann att männen var arbetslösa längre. Det fanns en tydlig effekt efter 20 veckors arbetslöshet, vilket vi väntade oss. Men för kvinnorna fanns det ingen signifikant skillnad i och med höjningen, de fick tvärtom kortare arbetslöshetstider. Vi forskar vidare på området och med hjälp av bättre data ska vi se om till exempel maxtaxan på dagis som infördes samtidigt spelar roll, säger Helge Bennmarker.

A-kassan påverkar lönebildningen och arbetslösheten

Att a-kassan påverkar lönebildningen och arbetslösheten konstaterar även Forslund m.fl. (WP 2005:23). De jämför löneökningar i de nordiska länderna under 1960–90 och finner att den stigande arbetslösheten under den studerade perioden troligen delvis har sin förklaring i den höjda ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen.

Bennmarker mfl (R 2013:10) studerar vad som hände med lönerna när skillnaden i nettoinkomst mellan sysselsatta och arbetslösa ökade 2009-2009. De finner att en mindre generös a-kassa håller tillbaks löneökningarna vilket i sin tur förmodligen påverkar sysselsättningen positivt.

När medlemsavgifterna i a-kassan höjdes 2007 tappade a-kassan många medlemmar. von Buxhoeveden (R 2019:15) visar att den lägre anslutningsgraden ledde till svagare löneutveckling. En minskning i anslutningsgraden till a-kassan med 10 procentenheter ledde till att lönerna föll med mellan 1 och 5 procent. Gschwind (R 2021:3) visar att det framförallt var de utomeuropeiskt födda som lämnade a-kassan när avgifterna höjdes. Det ledde till att inkomstskillnaderna mellan inrikes och utrikes födda arbetslösa ökade. 

Hur länge man kan få ersättning påverkar också arbetslösheten

Lalive (WP 2006:8) visar att en längre rätt till ersättning gav längre arbetslöshet, i alla fall för äldre arbetslösa i Österrike. Landet förlängde rätten till a-kassa från 39 till 209 veckor för en viss grupp (50+) i slutet av 1980-talet. För varje extra vecka med rätt till a-kassa förlängdes den genomsnittliga tiden i arbetslöshet med ungefär en tiondels vecka för män och med en tredjedels vecka för kvinnor. Att effekten var så mycket större för kvinnor berodde troligen på en specialregel i pensionssystemet; många kvinnor var därför arbetslösa fram till 54 år då de kunde förtidspensioneras. Det var inte möjligt för männen.

Att ersättningstidens längd spelar roll finner också Bennmarker m.fl. (R 2012:7). Att tidigarelägga deltagandet i program med 30 veckor på grund av en förkortad arbetslöshetsförsäkring ledde till en 10 procent högre sannolikhet för utflöde till arbete hos 55–56:åringar. De har studerat en reform år 1998 då antalet veckor med a-kassa minskade genom att gränsen för att delta i ett obligatoriskt arbetsmarknadspolitiskt program flyttades från 90 till 60 veckor. Författarna finner att utflödet sker i samband med programstart och tolkar det som en avskräckningseffekt, det vill säga att de arbetssökande inte vill gå i programmet. I det här fallet var den ekonomiska kompensationen fortsatt lika stor i programmet som innan, men aktivitetsnivån betydligt högre.

Cederlöf (R 2020:24) finner inte att ersättningstiden spelar så stor roll, framförallt inte om alternativet till a-kassa är att gå in i ett arbetsmarknadspolitiskt program. År 2007 förlängdes ersättningsperioden i arbetslöshetsförsäkringen från 300 till 450 ersättningsdagar för dem som hade barn under 18 år vid den normala ersättningsperiodens slut (efter 300 ersättningsdagar). Arbetssökande som fick förlängd a-kassa då de hade barn under gränsen var i genomsnitt arbetslösa lika lång tid som dem vars barn var precis över åldersgränsen och som inte fick 150 extra dagar. En förklaring skulle kunna vara att skillnaderna inte är så stora - ersättningsnivån i a-kassan var bara 5 procentenheter högre än det aktivitetsstöd som lämnas till deltagare i arbetsmarknadspolitiska program. 

Vill du fortfarande veta mer?

Efter denna genomgång av IFAU:s rapporter kan vi för den som vill läsa ännu mer även rekommendera utredningen Ett nytt regelverk för arbetslöshetsförsäkringen SOU 2020:37 samt Konstantin Tatsiramos och Jan C. van Ours översikt om arbetsmarknadseffekter av arbetslöshetsförsäkringens utformning som en bilaga till 2011 års Långtidsutredning.